Hej alla
Den senaste tiden har jag diskuterat med andra medelklassledare om att erbjuda ett perspektiv på den situation vi står inför för närvarande. Vi skickade ut följande på medelklasslistan och vi har nu blivit ombedda att skicka det även till denna lista.
Seán Ruth
Medelklassmänniskor, Covid-19 och klimatnödläget
Sammanfattning:
- Vikten av att jobba tidigt på pandemin
- Att lägga märke till hur klass och andra förtryck inverkar på hur människor påverkas
- Pandemin har tydliggjort enorma ojämlikheter
- Vad vi lär oss av att hantera pandemin
- Slutsatser inför att tänka på klimatnödläget
- Slutsatser inför att möta kapitalismens möjliga kollaps.
Text
Pandemin som vi befinner oss i har fått många av oss att möta våra tidigaste skador. Just när vi behöver tänka klart för att hitta rationella lösningar för oss själva och våra familjer, brottas vi med skräck, sorg, maktlöshet och andra svåra känslor. Både själva nyheterna och återstimuleringen av att inte kunna förutse vad som kommer att hända härnäst innebär att vi får mycket mer tillgång till urladdning än tidigare. Mycket återstimulering naturligtvis, men också mycket omvärdering.
Liksom alla andra behöver vi arbeta med våra tidiga skador som är kopplade till viruset eller till sjukdom i allmänhet. Finns det något särskilt arbete som vi som medelklassmänniskor behöver göra?
När vi reagerar på den nuvarande krisen är det viktigt att titta på alla tidiga skador som är kopplade till att vara eller att bli medelklass. Sådana känslor kan inkludera vårt "sökande efter godkännande", hur vi försöker leva upp till andras förväntningar, känslor av ansvar gentemot andra och känslor av skuld och klander. De kan göra att vi känner det som att ta itu med Covid-19 och klimatnödläget är uppgifter som vi förväntas arbeta med snarare än något vi gör för oss själva.
Om vi arbetar med Covid-19, klimatförändring och att göra slut på klassförtryck ovanpå de här tidiga skadorna, kommer vi som medelklassmänniskor att arbeta väldigt hårt, men vi kommer inte att nå vårt bästa tänkande. Att jobba tidigt kommer att hjälpa oss att klargöra varför vi gör det här, vad vi själva verkligen vill och hur vi ska åstadkomma det.
När vi försöker urladda, sträcka oss ut efter varandra och besluta oss för vad vi ska göra, måste vi även ta ett steg tillbaka från våra egna situationer och tänka på vad som händer ute i världen.
Vi har mycket att lära av den nuvarande coronakrisen. Särskilt vi medelklassmänniskor behöver lägga märke till att klass och andra förtryck har stor inverkan på hur människor drabbas av detta virus.
Till att börja med, vilka särskilda grupper påverkas mer än andra? Har människor ens ett hus eller ett hem där de kan sätta sig i karantän? Hur stort eller litet är det utrymmet? Har det tillhörande mark som en gård eller trädgård? Bor de i trånga tätortsområden som gör "social distansering" omöjlig? Har människor tillgång till rinnande vatten för att tvätta händerna? Har de råd att köpa handsprit? Vad innebär det för dem att förlora jobbet? Kan och kommer regeringen att ge ersättning för förlorad inkomst? Finns det en plats där kvinnor och barn kan vara skyddade från våld och övergrepp i hemmet? Vilka säkerhetsåtgärder vidtas för att skydda arbetarna? Blir vissa grupper anklagade eller attackerade på grund av sin nationella eller etniska identitet? Vilka tänker vi på? Vilka personer har vi kontaktinformation till och till vilka har vi inte det? Hur mycket vet vi om andras liv? Vem har fortfarande tillgång till bra vård? Kan hälso- och sjukvårdssystemet uppfylla de krav som det för närvarande står inför?
Pandemin har tydliggjort de enorma ojämlikheter som finns i samhället och de privilegier som många av oss tar för givna. Det ekonomiska systemet har utformats för att stödja och upprätthålla dessa ojämlikheter och privilegier men har nu visat sig vara helt otillräckligt för att hantera livshotande globala händelser.
Globalisering, flyttning av tillverkning från rika länder till låglöneländer, övergång från lagerhållning till "just-in-time"-leveranser har alla visat sig vara ohållbara i den nuvarande situationen. Nu när det plötsligt finns ökat behov av respiratorer, tester, reagens och skyddsutrustning kan detta system inte tillgodose det.
Globalt har de länder som lånar ut pengarna (via Världsbanken och Internationella valutafonden) tvingat de fattigare skuldsatta länderna att skära ned på offentliga tjänster som utbildning och hälsa i flera decennier. Under tiden, särskilt sedan finanskrisen 2008, har finansieringen av sjukvårdssystemet och andra offentliga tjänster i de rikare länderna minskat. Arbetarna som är avgörande för att samhället ska fungera har undervärderats och blivit underbetalda.
Allt detta för att fortsätta låta vinsten flöda till privilegierade människor. Det var möjligt för det ekonomiska systemet att fortsätta fungera så här ojämlikt så länge människor inte protesterade för mycket och så länge mänskligheten inte stod inför några större kriser. Vi står nu inför två sådana kriser -den här pandemin och klimatnödläget.
Ägarklassen har haft lång tid att organisera sig för att skydda sina privilegier inför klimatnödläget. Bolag har använt flera miljarder dollar till att stödja klimatförnekelse. De har arbetat hårt för att förhindra regeringar att vidta nödvändiga åtgärder för att undvika klimatkatastrof. Men eftersom de vet att själva det ekonomiska systemet på längre sikt hotas, organiserar sig några av dem för att reformera systemet och därmed göra det mindre sårbart. Fossibränsleföretag fortsätter att utvinna kol, gas och olja, medan de också investerar i förnybara energikällor i händelse av koldioxidbeskattning och andra regleringar. Stegen som de vidtar är dock utformade för att bibehålla vinster snarare än att ta itu med det fundamentalt ohållbara i det ekonomiska systemet i sig.
När det gäller pandemin utvecklades krisen så snabbt att ägarklassen inte kunde komma på ett sätt att upprätthålla ”business as usual”. I de dominerande demokratierna i det Globala Nord är nyliberalism och kapitalism beroende av allmänhetens samtycke. När Covid-19-krisen först slog till försökte de hålla ekonomierna igång. Det blev snart tydligt att regeringar skulle tappa allmänhetens stöd om de agerade som om äldre och personer med kroniska sjukdomar kunde offras. Mängden förlorade liv skulle bli så stor att det skulle skapa en enorm motreaktion att ignorera det. Det var därför ägarklassen accepterade att det var nödvändigt med stora begränsningar inom industri, handel och transport. En högertidning i Storbritannien sa: "För att bevara kapitalismen måste vi använda socialism".
Pandemin har visat oss att det är möjligt att globalt ta snabba, drastiska steg för att skydda människors liv. Detta hade förklarats omöjligt och orealistiskt i relation till klimatnödläget. Det här är något bra som kommit ur denna kris.
Det finns annat som är bra. Utan organiserat motstånd från ägarklassen har alternativa system inrättats för att skydda människors liv, för att stödja sårbara människor och för att minimera det lidande som drabbar befolkningar, åtminstone i de rikare länderna. Dessa system har inte gjort sig av med ojämlikheterna och det finns få resurser för att hjälpa hemlösa, flyktingar och asylsökande och personer med tillfälliga arbeten.
Ändå har många olika typer av lokala initiativ på gemenskapsgrund vuxit fram för att stödja människor. Allmänheten ser modet och uthålligheten hos vårdpersonal, kassörer i stormarknader, sophämtare och många andra underbetalda arbetare i direkt produktion. De ser också hur centrala dessa arbetare är för att få systemet att fungera. Och många människor har accepterat begränsningar av sin personliga frihet för det allmänna bästa. Vi får här en bild av vad som är möjligt och vad som också skulle kunna vara möjligt vad gäller klimatnödläget. Men vi kan också se att det som alltid, både nationellt och internationellt, är det fattiga människorna som lider mest.
Vi ser också att det antas undantagslagar för att ytterligare begränsa människors frihet. Tidigare har sådan lagstiftning ofta utvidgats långt utöver sina ursprungliga avsikter, så att den blir det "nya normala". Det här måste vi vara redo att motsätta oss. Till exempel kan tillstånd för polisen att kvarhålla personer som utgör en risk för befolkningen under en pandemi, enkelt utvidgas till personer som de anser vara en risk av andra skäl även när det inte finns någon pandemi.
Vi har sett hur kriser som denna kan användas för att införa lagstiftning som skyddar eller ökar de förmögnas privilegier och minskar de mänskliga rättigheterna - det som har kallats ”chockdoktrinen”. Och vi vet från kraschen 2008 att regeringarna vid någon tidpunkt kommer att försöka få tillbaka kostnaderna för pandemin genom att ta pengar från de som har det mindre gott ställt.
Det är möjligt att vi nu bevittnar början på slutet av kapitalismen som vi känner den. Det ekonomiska systemet kanske inte kan återhämta sig från denna kris och gå tillbaka till vad det var tidigare. Inom en relativt snar framtid kommer vi att behöva möta hela effekten av vårt misslyckande med att ta itu med klimatnödläget. Detta kommer troligen att ge ännu mer skadliga effekter. Även om systemet återhämtar sig från Covid-19-krisen kommer det snabbt att drabbas av krisen orsakad av ett förvärrat klimatsammanbrott.
Som medelklass är det bra för oss att anta att detta är det sista skedet av kollapsen. Att stå inför detta ger oss möjligheten att fråga oss själva vad vi ska göra med resten av våra liv under dessa förutsättningar. Om vi inte försökte klamra oss fast vid våra privilegier, bara tänkte på oss själva eller den närmsta familjen, skyddade oss från de värsta effekterna av dessa kriser och glömde andra, vad skulle vi då göra? Våra liv kommer från och med nu inte att bli desamma. Våra barn kommer att möta en annan framtid än den vi mötte.
I allt högre grad måste vi hantera svåra situationer utan tillräcklig information, utan tydligt ledarskap från våra valda ledare och utan tillräckligt med tid att tänka igenom det bästa sättet att fortsätta framåt. Så mycket har potential att vara återstimulerande - nyheterna om vad som händer, osäkerheten och bristen på ledarskap och våra egna ansträngningar att tänka. Men allt detta kan också leda oss framåt.
Det mest befriande vi kan göra är att använda den här tiden till att förbereda oss individuellt och kollektivt, inför de avgörande situationerna framöver. Vi kommer att nå den kritiska gränsen för klimatet inom de kommande tio åren på ett ungefär, och om de nödvändiga åtgärderna inte har vidtagits av regeringar, kan vi förvänta oss att saker och ting blir ännu mer instabila. Den nuvarande pandemin ger oss en bild av vad vi kan förvänta oss och det kommer mer som vi ännu inte har upplevt.
Vi börjar också se vilken typ av stöd människor kommer att behöva och hur vi kan vara till hjälp. Vi har fler möjligheter än någonsin att använda parsamtalsprinciper
i vårt dagliga liv utanför parsamtal. Människor som är rädda uppskattar humor, lek och skratt för att göra sig av med spänningar. De accepterar gråt som en reaktion på förluster, de är som aldrig förr villiga att lyssna på varandra som en del i att ta hand om sig själv, och de uppskattar rationellt tänkande mitt i förvirringen. Vi organiserar ömsesidig hjälp eller leder lyssnarcirklar, vi bygger förtroendefulla relationer med människor vi älskar, med kollegor och andra aktivister; vi lägger fram rationellt tänkande mitt i förvirringen. Vi har nu en möjlighet att prova och öva många saker som kommer att vara viktiga under den kommande perioden.
Vi har sett något av vad som är möjligt att göra under den pågående pandemin. Kan vi lära av detta och tänka på vad som är möjligt när det gäller klimatnödläget? För närvarande är människor mycket mer rädda för viruset än för ett klimatsammanbrott, men det kommer att förändras.
På vilket sätt kan vi påverka hur samhället organiseras för att hantera detta? Hur kan vi använda de fördelar vi har till att organisera och stödja alternativ till det nuvarande ekonomiska systemet och till hur olika grupper behandlas? Kan vi som är relativt privilegierade sluta bygga våra liv kring irrationell bekvämlighet och säkerhet och istället eftersträva ett liv fokuserat på förändring och befrielse och på så sätt visa vägen för de människor vi älskar?
Vi kan mycket om hur vi i dessa tider leder människor och rör oss framåt samtidigt som vi blir djupare förbundna. Vi har förmånen att ha parsamtalsverktygen till vårt förfogande och att ha tillgång till ett lyssnande öra. Låt oss använda detta inte bara för att må bättre, utan för att försöka göra en betydande skillnad - tillsammans.